Idag var jag snäll mot mig själv

Idag var en jobbig dag. En tuff dag att vara snäll mot sig själv och inte börja tänka negativa tankar om allt och det mesta.  Jobbiga dagar tenderar jag att formulera om vad jag vill göra till vad jag borde göra. Allt som jag i vanliga fall tycker är kul och inspirerande blir ett stort och tungt måste. Jag överanalyserar sönder dagens innehåll innan jag ens klivit upp ur sängen. När dagen börjar med en onyanserad bild av verkligheten blir det ett helt projekt bara att motivera mig själv till att gå upp och göra frukost. När jag tänker på det jag ska göra under dagen som ofrånkomliga krav paralyseras jag av stress och prestationsångest. Istället för att se dagen som en möjlighet ser jag det som en nödvändighet att fånga den förbannade dagen. Vilket varken är harmoniskt eller inspirerande. Det är de här dagarna som brukar resultera i att inget av värde för varken mina drömmar eller välmående blir gjort.

Men inte idag!

Idag lät jag mig inte paralyseras. Idag gjorde jag det vi alla borde göra när vi har dåliga dagar. Jag behandlade mig själv som jag skulle ha behandlat en vän i samma läge. Jag klankade inte ned på mig själv (inte för mycket i alla fall) om att jag borde orka, att jag borde kunna vara en fungerande och högt presterande människa. Istället hade me, myself and I ett pep-talk om att det är lugnt att alla dagar inte är lika produktiva. Det går bra ändå. Ett steg i taget. Börja med en sak. Blir det bara en sak så är det lugnt. Så jag gjorde frukost. Jag gick till jobbet. Jag lyssnade på en inspirerande podcast. Dagen fortsatte så i små steg framåt och mer och mer släppte den tunga känslan och alltmer infann sig ett lugn känsla av välbefinnande. En känsla av kärlek till mig själv. Jag lyckades till och med överlista mig själv att gå och träna med hjälp av nedbrytningsmetoden. Istället för att tänka att jag ”behövde” köra ett helt gympass satte jag ett mål att gå dit och springa i en kvart, vilket brukar vara min uppvärmning. Genom att sänka kravet ökade jag min motivation och så även min kognitiva belöning efter passet. Istället för att fokusera på vad jag brukar orka kunde jag fokusera på hur grymt det kändes att ha gjort det jag försatt mig att göra.

”Att sträva framåt är en viktig del av ett meningsfullt liv, att bara få vara är en annan.” – Matilda Furuholm

Alla dagar behöver inte se likadana ut för att de ska vara värdefulla. Somliga dagar har vi mycket inspiration och motivation och en massa saker blir gjorda. Andra dagar behöver vi ta ett steg tillbaka och få stärka vår mentala grund genom att bara få vara. Vi lever i en tid full av möjligheter vilket lett fram till en norm om att vi alltid borde prestera på topp, hela tiden och inom alla områden. Vi ska alltid leverera 100% på jobbet, ha en vältränad kropp, en maxad fritid och vara den bästa partnern/föräldern och/eller dottern. Vi har gått från att vara human beings till human doings. Jag tycker själv om att ha ambitiösa planer och ser inget fel i att vilja sikta mot nya mål men det får inte kosta vad som helst. Att sträva framåt är en viktig del av ett meningsfullt liv, att bara få vara är en annan. Så var snäll med dig själv alla dagar. Att göra ingenting är också värt någonting. Somliga dagar är till för att få uppskatta de små sakerna i livet som lätt glöms bort i brådskan mot att åstadkomma något annat än det vi har och är idag. När vi hela tiden strävar framåt glömmer vi lätt bort att känna tacksamhet för allt det vi redan har. Så stanna upp och se hur långt du redan har kommit. Reflektion är viktigt för att lära av sina gamla misstag men också för att ständigt checka av att man är på väg åt rätt håll i livet. En känsla av meningsfullhet kommer inte bara från det vi gör utan också genom den tid vi lägger på att medvetet notera det som är i stunden.

”Att inte orka behöver inte vara att ge upp. Det kan också vara att samla ihop sig. Det man älskar återvänder man till”